Den professionella hjälpen??
En annan fråga som jag fick när allt det här med Amanda hända, var om jag har fått prata med någon?
Erbjuder sjukhuset stöd eller hjälp där man får prata om situationen man är i?
Svaret är nej, inte i första läget. Galet med sant. Jag fick fråga om det själv. Men då vi var inlagda på ett barnsjukhus var psykologerna för barnen och jag blev erbjuden att få prata med en kurator istället.
Jag träffa kuratorn två gånger, men det gav mig tyvärr inget och det kändes bara dumt.
Jag försökt då på egen hand komma i kontakt med en psykolog via VG regionen, men kom tyvärr inte längre än till växel.
För att få en tid hos en psykolog måste man vara så dålig så man läggs in akut eller att man får en remiss.
När jag kom till mitt första BVC besök med Amanda och berätta om allt vi har gått igenom med Amanda så blev jag erbjuden att få prata med BVC psykologen.
Jag har nu träffat henne regelbundet i drygt ett halvt år och nu senast så fråga hon mig om vi skulle avsluta våra samtal. Jag blev helt ställd. Vi har ju precis börjat lära känna varandra.
Okej att jag är stark, målmedveten och försöker leva som vanlig, tar allt dag för dag, vecka för vecka och månad för månad. Men det betyder inte att jag inte behöver hjälp. Måste man sitta där nere och gråta varje gång och inte vet hur jag ska vara en bra mamma till mina barn eller orka ta hand om mina barn för att man ska få hjälpen?
Men jag behöver prata. Jag behöver bygga upp min självkänsla igen och få tillbaks min balans. Det är mycket som händer med jaget när man utsätt för en sådan här prövning. Och man vet inte hur man reagerar förrän när man är i det.
Det man tror är självklart är inte alltid så självklart!
