Vad är tid?
För exakt 2 årsen var jag gravid i vecka 26+2 och mitt vatten hade gått. Jag hade börjat jobba igen efter min föräldraledighet med Amanda och när jag kommit ut duschen på morgonen och ska ta på mig kläderna känner jag hur det sipprar vatten. Först tänke jag att jag kissa på mig 🙈 Men jag var inte kissnödig och så kom det igen. Jag sa till min man att jag misstänker att mitt vatten har gått och vi tittar förvånat på varandra. Nu!! Redan! Vad innebär detta? Jag åkte in till sjukhuset för en kontroll och där såg man att jag var öppen i förlossningsskede och att jag hade vattenavgång.
Det enda jag tänkte på då var att min man som skulle till Madrid och titta på el Classico. Vi eller han hade ju sätt fram emot det så himla mycket och det var en resa han behövde då han jobbar så mycket som han gör. När jag fråga läkaren om det var möjligt för min man att åka trodde han nog att jag var dum i huvudet. Men jag skulle ju inte föda nu det var för tidigt!
jag födde vår son i vecka 28 + 4 ( v 29) och var så orolig över att något snett skulle ske. Då vi redan fått komplikationer med Amanda så var man ju sjukt orolig över att få ett till barn med hjärtfel eller dyl.
2 år har nu gått och ja allt har ju gått ofattbart bra som jag skrivit om tidigare. Att vår son är premtur det kan man absolut inte tror idag när man ser honom ❤️🙏🏾
Men har allt verkligen gått bra?!
Nej. Vårt förhållande har tagit en hel del stryk. All tid på sjukhus, all oro och rädsla, hela omställningen med att få tillökning sedan få ett allvarligt sjukt barn som genomgått operationer mitt upp i allt detta så säljer vi lägenhet och flytta till hus samt renoverar. Många stora förändringar och händelser... Min man driver eget företag och har inte möjlighet att vara ledig och jobbar typ 7 dagar veckan och 12 timmer om dagen...Det är ett val vi gjorde då han skulle få chansen att fortsätt satsa på firma . Men som min man säger allt har sin konsekvenser.
någon tid för egentid för varandra finns inte. Ork? nej inte från mitt håll i alla fall eller rättare sagt så har jag inte prioriterat det. Fast jag har ju lagt tid på massa annat så som sköta allt hemma ( men jag ligger konstant efter med städ, tvätt, rensa i trädgård), tar hand om barnen, jobbar heltid och leverera på jobbar, kör en klass i veckan mest för att komma igång med min egna träning, sitter med i Styrelsen för hjärtebarn i Väst och så hjälper jag min man med hans hemsida...jag har säkert missat nått. Så tid för oss skulle vi kunna ha eller rättare sagt ge varandra.
Jag har läst mycket om vad som händer med förhållandet när man tex som i vårt fall får ett sjukt barn. Många par skiljer sig eller gå i sär. Man tror på något sätt man ska då hålla ihop och bli starka tillsammans. Vi glider isär.. Att finna tröst och har förståelse för varandra är inte så naturligt som man tror samt alla känslor man går igenom, den rädsla och den oro man känner plus alla sömnlösa nätter och att bara vara inlagd på sjukhus gör en galen. Den frustration man känner och går igenom vem få ta den smällen? Tyvärr din partner, personen du älskar och ska finna stöd hos.
Jag frågar mig själv många gånger kommer vi hitta tillbaks till varandra?
Hur infekterat är detta? Är det bara en period och det blir lättare men åren? våra söner mår ju bra. Den äldsta är 6 år nu och går igenom väldigt mycket nu med känslor och dyl. Han har ju blivet väldigt lidande i allt detta med att få växa upp snabb. syskonen har tagit mycket av uppmärksamheten och han känner sig bort glömd. Det gör så ont i mitt hjärta. Vi pratat mycket med honom och hoppas att han på något sätt förstår men som mamma känner man sig otillräcklig vem tror ni den frustrationen går ut över...
så vad gör man? Hur blir jag en bra fru, mamma, syster, vän, kollega och allt man ska vara? Jag ser det men vardag är som den är. Allt man ska göra. Så vad är tid? Hur förändrar jag det? Går det att förändra?
ska nog läsa boken jag fick när jag fyllde år se om jag kan finna något svar
